jag sitter tyst
tungan är skuren
och orden fördärvade

ett ansiktsuttryck som reflekterar bitterheten
att vara en symbol av nederlag

en besk smak
ingrediens till att bli ett med intet

ett rostigt sammanbitet leende
syrlig vätska fräter ögonen
tårar rinner

med blygsam oskyldig röst
varsamt viskas
"hur kan det bli så djupt"

tiden passerar och dagen är förbi
allt har förändrats utifrån

men innerst är allt sig likt