Kan aldrig glömma den mannen jag träffade på reumatulogen för snart två år sen.
Han var 65 och full av sjukdomar, men vad gjorde det?
Han gav mig en så fin upplevelse att jag aldrig glömmer honom.
Då jag låg på sjukhus, mötte jag en äldre kvinna och en man.
Hon satt i rullstol och han körde henne.
Alltid kom han in på mitt rum och pratade.
Då jag några dagar innan åkte hem, hoppade jag på kryckor han han gick.
"Kom nu Lovet, hoppa fortare."
Jag skrattade och hoppade i min takt.
Han bjöd på kaffe och sa:
"Säg inte till någon att jag kallar dig Lovet."
Än idag kan jag skratta och samtidigt le, då jag minns julen på reumatologen.
Slås ibland av tanken att jag hade tur, för vissa av dem där hade inte det.
Tyvärr blev en rumskamrat så sjuk att hjärtat nästan stannade. Idag vet jag inte om de lever eller mår bra.
Denna texten skriver jag för att tacka personal och de inskrivna på reumatologen i Lund, som gav mig ett hopp om en framtid.
Tack för den tid vi fick, glömmer aldrig dig Greta, som grät, då dina barn inte kom på julafton. Glömmer inte heller det armbandet jag gav dig, som minne. Minns än hur du ville ha det på. Du kramade om mig och grät. Visste då på något vis det var sista gången vi sågs alla.
Tänker på er varje gång tiden kommer då jag låg inne och svävade mellan liv och död tills kroppen började lyda. Vet det kan bli det samma igen, men försöker leva i nuet.
Kram på er!