Jag vill inte leva längre jag lever i en död kropp med ångest varje minut ligger på psyket och vågar inte åka hem rädd för vägarna ensamheten i mitt själv

jag vill inte längre vill bára fly mig själv dämpa min ångest med piller för bara kunna existera jag står jag går lite lite hatar när andra ställer krav på mig försvinn ångest jag kan inte leva såhär

psyket tar knäcken på mig att ligga inne gör mig passiv men jag var redan passiv hemma innan så hur ska jag kunna förändra mitt liv när jag inte ens vågar gå ut ur sjukhusets dörrar rädd för allt krampaktigt håller jag fast vid små strån att hålla i känner livskraften rinna ur mig

sitter i en grön soffa på på pysselavdelningen väntar ut tiden att det ska bli mörkt att ingen ska fråga eller ställa krav på mig inte idag eller ikväll jag är så rädd för smärtan för en del av personalen är jag livrädd för som kommer med ord som krymper mig jag är 41 år och kan inte ta ansvar för mig själv bara att gå ur sängen är en pina

nu kommer mörkret jag är mörkret som rider omkring mitt trauma patienter försvinner en efter en permission utskrivna jag är kvar nitad av mig själv jag har ingen egen viljekraft längre vilket eller vad ska få mig att vilja över leva eller ska jag upplösas av atromer

vad ska man tro i denna ensamhet jag vadar i gör min oro som klagar död eller mirakel