Det är bara runt hörnet
en vandrande riskfaktor
en bakteriehärd
som inom ett par dygn
kommer avlida
visst jag känner mig
semistark
men är på tok
för trött för att orka
strida
ens plocka upp mitt svärd
viskar "ge mig kraft"
men är osäker på adressaten
blickar mot molnen
som för att se någon där
för jag vill
jag vill också tro på
en gud
ett paradis
men det är förtvivlat svårt
med min övertygelse
en förkroppsligad pandemi
en tickande bomb
jag är osäkrade revolvrar
i händerna på osäkra människor
med siktena inställda
på min panna
och vet inte ens
vad jag hoppas på
vill reglera mina skulder
till dom jag förstört
skäms
inte längre
det är ingen idé
för med skam kommer
självförakt
så jag nöjer mig med skulden
och ångrar ingenting
det blev som det blev
och jag tog konsekvenserna
var nöjda med det
jag är en latent tumör
en otänd brand
ensam
med min ängslan
över vad som väntar
bortom livet
runt knuten
när jag släpps ut
ur denna buren
river muren
och finner min frihet
men tänk om
om om om
det skulle finnas
ett paradis
ett helvete
vart fan skulle då
en sån som jag
bli förpassad?