Jag brukade stirra mig blind
på din partiella heterokromi
på dina händers leverfläckar
på dina veganska kalciumbristprickar
och jag väntade på att de som ett Tetris i ultrarapid skulle nå
pupillerna, sorgkanten eller nagelvitan
och försvinna som en uttömd komplett rad
som en utdöd och glömd art
jag tappade bort logiken i dina resonemang om småtimmarna
som en skör röd tråd hos en salongsdragen
som ett grönt rökmoln i balkongsdraget
och ditt svett luktade verkligen cannabis efter de tidiga morgondanserna
men när jag påpekade lukten berättade du om din barndoms Amsterdam
om hur din pappa bad dig och ditt lillasyskon hjälpa till med skörden
år in och år ut
och att det kanske var då lukten fastnade i dina porer
att de är fängelseränder som aldrig går ur
att det var ungefär samtidigt som du fick mindresmak för övervakningskameror och rörelsesensorer
att det var då du fick mentorer som var ljusår från rektorer
utan någonstans triangulerat mellan målbrott och hårdrock och hånskrock
mellan småbrott och drogbrott och minst två shots per kväll
då var det garanterat fler än tolv steg till lovsång om råkost från din fyllecell

men jag flackar med blicken
för jag kan inte stirra mig blind i dina Tatooinetvillingsolar
för varje tidsenhet som förflyter är proportionell till den tid du levt
så jag dras handlöst in i snabbspolade evigheter
in mot dina händelsehorisonter
men för dig står allting relativt stilla
vi är Achilles och Sköldpaddan
och när jag faller mot dig långsammare för varje instans viskar du till mig
"ord är bara stallföreträdande för insikt
och jag är så trött på striden/motsättningen om vad som egentligen är viktigt:
handlingens konsekvenser eller tanken bakom den
skärp dig!
båda är lika viktiga
så sluta sitta fast så hårt som plåster och iglar
som bläckfiskar och köttkrokar
det gör bara ont när vi rycks loss och ska släppa taget
jag älskar dig fattar du väl
du gör mig bättre.”

och där sätter du en väldig fysisk punkt på marken mitt i en rossling
blodsplattret blir ett Rorschach-test
och du ser hela din barndom/uppfostran koagulera till liv framför dig
som trögflytande dockteatrar
som skuggfigurer i strobe-ljus
jag blir bara en åskådare på en åskledare
men du kan verkligen tänka dig att bli en livs levande
Ozymandias
och terrorskrämma vår mänsklighet ett steg närmare enighet
för du har alltid frågat dig om vi kan lita på batongmännen i de blåsvarta dräkterna
och vem som då vaktar väktarna
men du fortsätter ändå bara zappa vidare mellan TV-kanaler
och tårkanaler
för du ville vara ett verklighetsvaccin
du hade sagt att ditt hjärta är en evighetsmaskin
men sen kom stillheten i din blick som ett besegrat blitzkrieg
banalt och befängt
när du insåg att rent matematiskt så att för varje stund du överlever
så ökar sannolikheten att du dör i nästa
och du sa och du saknade ursäkt för att leva, men likaså saknade orsak för att dö
men jag minns ekot i dina ögon när du drog med mig och sade att vi ska stå på barrikaderna
klösa och skrika, spränga oss rika, aldrig ge vika
och när du lovade mig att när vi väl firar segern på Babylons rämnade ruiner så ska vi dansa till våra hjärtans baktakt och smycka våra ansikten med plastrubiner och deras kevlarsplitter som glitter