klockan hoppar och jag vet inte om det är idag, imorgon, eller igår, kanske var det i somras för du brukar säga att jag lever kvar, bland knäckande grenar, fimpmärken, smutsblöta converse med sprit och nikotinsmak i munnen. Du ser på mig och ser inte samma sak som i juli 2011, du ser inte långt rött hår, glasögon eller leenden hela tiden, du ser uppsliten hud och jag ser ingenting för allting är likadant för mig, jag är inte säker på någonting längre, jag försöker andas och få bort förvridna perspektiv på ett liv jag aldrig haft medan du försöker rädda det som finns kvar av mig, under tiden funderar jag på om det finns något kvar som är värt att rädda.