Går i en öken så tyst,
det knastrar bland tårna,
långt bort ett träd under ett moln,

himmelen är nära flyter ihop med
sanden,

ingen kompass i en flämtande tomhet,
plötsligt ur intet en gam cirklar utstöter
ett egendomligt kusligt skri,

störtdyker högt över mitt huvud
gula ögon kollar om jag orkar,

tankarna är inte längre mina
dom virvlar runt i tystnaden,
solen borrar från zenit hör
barnet i hägringsskratt,

då i min mardröm
stiger en kvinna målad i blommor
ner frän änglarnas trappa, trädet
ner på jorden,

hon lade mina spruckna fötter i sitt knä
smorde dom, och under mjuk nynnande
underbar sång drog hon ut alla vassa tårar
ur min sargade själ,

aldrig har väl himmelen varit som hennes ögon
som ett hav så omslutande så befriande nära.