2000 meter från oceanen,
på en sylvas och kantig sten,
sitter jag,
med fötterna lätt nedgrävda i sanden.

Jag tänker tankar,
i form av bubblor,
som spricker inuti skallen på mig.

Det får mig,
att långsamt tyna bort,
tills jag själv är en bubbla,
eller möjligtvis ett moln.

Uppe i skyarna,
med mina armar utsträckta,
hoppas jag på att en dag,
få komma insvävandes,
i dina tankar,
vart du nu är.

För det vet jag inte än.

Så därför beväpnar jag mig med vingar,
för att finna dig,
min kära.

Vart du nu är...