Våren är sent omsider här, en tung vinter har åter gjort mig illa i själen, så som den gjort så många gånger förr

med blicken så ofta fäst mot lägenhetens enda dörr

har jag räknat tidens stunder

nästan anat alla gångna sekunder

den höst som gick och vintern har tvingat med att sitta hopkrupen bakom nerdragna persienner. Paniken – ångesten – depressionen har under stunder av illamående gjort mig så illa, och så har det varit även i år

hjärtklappning, yrsel, socialfobi … kall svett - kall kår

solen – jag känner en kort välbehövlig injektion av ljuset, det helar

men en bit delar

sig, går genom kroppen i en faslig fart, men inte för att oroa utan för att lugna, successivt

jag känner hjärtats hamrande slag minska ner i intensitet

jag börjar slappna av fysiskt men inte mentalt

för faran är inte över, det har bara börjat – lång tid ska förflyta innan lugnet är totalt, innan jag får rast

jag känner fortfarande overklighetens klämmer sig fast
NEJ! NU! NEJ!

jag får alltså som jag trodde ingen rast

utan jag känner en otroligt tung last

som börjar läggas på mig igen

och jag har på känn


att ytterligare ett anfall är på väg - när jag minst anar det

och - det är bara jag som vet –

när … nu har tankarna farit iväg igen

ångesten gör sig hörd, jag behöver en tablett

nej, det hjälper inte alla gånger, det måste göras på rätt sätt

MEN HUR!

hjälp mig från dessa helvetens kval

tänk om jag hade ett enda val

och finge bestämma, bara för en kort stund

oj, vad jag längtar efter att få sova, bara en blund ...

plötsligt – med full styrka, slår den till igen

panikångesten som är min absolut värsta ovän

ett vidrigt vidunder som plågar mig ständigt
allting är så - eländigt


jag lägger mig, jag skriker efter hjälp, bröstet snörs åt, jag får så svårt att andas – pulsen hamrar åter
jag vet inte om det är natt eller dag
jag vet bara att jag inte är jag

jag vet bara att detta fruktansvärda är inuti mig, och äter av mig, knaprar på jaget

och jag kan inte släppa taget

kan inte komma loss, jag är utsatt för tortyr hela tiden

kallsvetten rinner – min kropp blir förvriden



jag är fastklämd i detta tortyrredskap

som svalt mig i sitt gap

hur många timmar eller minuter ska attacken räcka vid det här tillfället?

jag vill sova, jag vill sova, jag vill sova i stället


även om mardrömmarna kommer då, de finns där

men i drömmen, även om den är kort, så slipper jag ändå både de fysiska och psykiska plågorna som hela tiden tär

i min kropp och i min själ

hjärtklappning, yrsel, overklighetskänsla, kallsvett
jag känner att jag åter tappar allt mitt vett


Hjälp mig, hjälp mig – jag mår inte väl …..


© Ted Örnberg 2012