Är inne i mitt regn just nu,
du vet där allt är tillåtet
och ändå lite till som inte syns.
Fan vad jag sliter för att komma loss.
Kanske sliter jag för att du också ska förstå,
men aldrig gör så där fullt ut och ut på gränsen.

Jag lever punk vissa nätter
och förstår att jag säkert borde skämmas för det.
Jag som är skenheligt duktig mellan klockan 06.00 och 18.00.
Kanske är sanningen den att tolv jävla timmar räcker.
Kanske sliter jag mitt andra jag isär halva dygnet.

Vissa perioder i mitt liv, om än inte ofta.
Då skiner solen på mig och mitt numera blekta hår glittrar som silver.
Vissa perioder, kanske allt för ofta så låter jag regnet förstöra det plattade
och lockarna och helvetet tar vid.
Kanske borde jag skämmas och bara viska tyst.

Under det här skyfallet så skriker jag högt.
Jag skriker med min tysta höga stämma.
Jag vet att jag ändå kommer att vara
så där skenheligt duktig imorgon.
Men kanske bara tolv timmar, så där på gränsen.