Kolla! Nu har vi ytterliga 20 000 tecken på oss! Tänk; räkna varje bokstav som finns...

vilken kontroll

Men grejen är ju att jag faktiskt inte har så mkt koll alls - som sagt så har jag nog ofta format mina åsikter runt annat än fakta. De kanske inte ens ska räknas som åsikter, men dom duger att mata humlor med; stora subjektiva humhum flygande omkring mig..
Säg om fakta vore det som mina hummande humlor åt, så skulle dom svälta, men dom har fina vingar, och även rejäla gömställen må jag erkänna. Fast för mig är det ändå enklast att skriva, för jag blir enkelt och hopplöst avbruten i diskussioner.
Dom där röda trådarna du vet hehe. Jag brukar välja att vara tyst. Genom hela livet har jag testat att vara delaktig i speciellt gruppsamtal. Det går bara inte. Omöjligt att jag kan delta med tillräckligt intresse bara för att.

Nå, som sagt.. Jag förstår stora saker i symboliska bilder och dom hör ju inte direkt hemma i en debatt mer än som beskrivande förklaringar till det man just påtalat i fakta, kanske. Men om jag inte ens har fakta, utan mer bara en känsla omkring något jag upplever som ur min värld av abstrakta flöden.. hur i hela friden kan man prata om det med andra som kör faktarejset fullt ut? Men själva tekniken snack är helt magiskt; Budskap.  Sagor och berättelser - så.. Nej, jag kan inte samtal om annat än relationer, känslor och annat närgånget.
Historia för mig, blir mer sagor vid en redovisning. Jag hör liksom hovarna när jag egentligen borde minnas årtalet och antalet bataljoner i någon viss stads norrsluttning. Det fungerar inte så bra då att tala om kunskapsbaserad fakta och inflikade noter om biliggande statsskick och dess herrar, inklusive årtalen och källfakta förståss.

För att inte tala om skvaller.
Skvaller fungerar bara inte när jag på grund av obehag i situationen glömmer och aldrig vet vad och vem, utan mer har lyssnat in hur och varför. Det blir om möjligt en allmän diskussion om A + B som fick C att känna sig utanför..och liknande, med påföljande utredningar om det är moraliskt el etiskt riktigt och hur man egentligen borde göra för att avsluta snack bakom andras ryggar. Därmed slås även skvallerbiten ut. Då bör man beakta att mitt stora intresse är just bokstäver och siffror, men jag börjar tvivla där.

Så du menar att vetenskap mer var en intellektuell ståndpunkt som med en vändning ifrån renessansen fick folket att anamma en mer förenklad tillvaro?
och nähä.. jag har inte koll. Har alltid haft bara godkänt i historia, och det bara för de stora sjoken av stämplande omdömesord för olika tider; rennässansen, romantiken m.m. omnämnda tider.
- Tider.. vilken tid är det nu förresten?

Jag Räknar sekunder.. och historia..hehe; Som du förstår ser jag inte skogen för bara träd.  - men sen då.. när romantiken slog igenom,  den kom väl efteråt va? Vad hände med vetenskapen då? Där har jag försökt i min trilskande hjärna att se någon förbättring men hittar bara en lång hemsk början på nåt jag kallar särskiljning, och speciellt i fråga om den lilla människans förhållande till självutnämnda eller valda  auktoriteter. Jag tänker på alla de s.k. 'Stora tänkarna och yrkesverksamma', och på deras samarbete som ofta skedde bakom kulisserna.

Jag tänker.

Jag tänker på falskheten i att dölja syften vid utnyttjande av vetenskapens framgångar, för att nå makt bl.a. Jag tänker på gamla psykdoktorer och kemister, och jag tänker på uppfinnare som blev utnyttjade av dem. Jag tänker ner på familjer som splittrades och på kistor som aldrig fick bäras för att ingen kunde snickra dem, och jag tänker på dödgrävarna som aldrig behövdes och redan själva låg i högar av lik i krigens massgravar...
och jag tänker på sorgliga separationer i krig där kärleken fick betala dyrt pris för att ens överleva. Jag tänker nog som Shakespear, och skakar själv mitt spjut i ren förtvivlan...

Tills det gör ett djupt hål i en torr isvinds hed. som där svärdet satt, du vet.

Högtravande tror jag mycket att dessa skrivare, som i regel också var betalda, gjorde allt detta till, för att under sin uppdragsgivares klubba och lön se till att klara sin egen livhanke. Dom här maktaspekterna där -ismerna automatiskt tillhörde toppgräddans kännedom, för att det var där det kunde skrivas ner och föras vidare som kunskap..?
Jag tänker på ordets makt, och ofta på maktens ord. I rakt nedstigande led genom ordkunskapens generationer. Jag tänker på alla dessa volymer texter som aldrig blev lästa och jag tänker på alla öron som aldrig förstod på rätt sätt.
Jag tänker på budskapets väg, och speciellt tänker jag på syftet skrivaren har.

Jag tänker på ord.