Det finns ofta 'en naturlig förklaring' till varför saker händer. Särskilt om det är en människa i den ena änden och ett skeende i den andra. Du har kanske själv erfarenhet av att behöva handskas med stress. De flesta har det, även om man inte alltid har klart för sig att det är vad hela saken handlar om. Man kan bli stressad av så olika saker. En del människor smäller till flugor och getingar för att bli av med dem. Andra dödar insekter för att bli av med dem och därmed också bli av med sin stress. Den som uppstår i och med att en geting kommer och stör. Den bidrar med att störa ens närmiljö. Den sfär som så många av oss vill ha som ostörd. Skall vi alls släppa in något i vårt eget revir vill vi helst få bestämma själva över när, var och hur detta skall ske. Vi vill kunna säga 'ja', 'nej', 'kanske' eller 'senare'. Vi vill ha kontroll på sådant vi tycker oss ha möjlighet att kontrollera. Vem vill inte det? Det är fullt naturligt. Vem vill utsätta sig i onödan för sådant som irriterar en och skapar onödig stress? Samtidigt är vi av naturen nyfikna. Du vill veta vad som händer när du gör så här. Slår ut med handen. Om där står en kruka kan den falla ner och krossas. Står där ingen kruka utan istället en människa. Ja, du har du viss erfarenhet av vad som kan hända då. Du kanske till och med är beredd på det och har någon sorts svar på det.
Åter till getingen. Vi handskas olika med stress och retningar. Beroende på vilka vi är. Vi har olika läggning men måste alla på något sätt ta hand om givna situationer. En del människor vill inte ta kål på getingen som förvillat sig in i rummet utan gör allt för att mota ut den i naturen igen. Få människor vill ha getingen i rummet. Den är ett irritationsmoment även för den mer tålmodige. Man väljer att göra något åt saken. Det kan vara så för en mördare också. Det man gör brukar springa ur behovet av att få utlopp för känslor. Nu kan man ju undra över hur det kommer sig att 'känslokalla mördare' alls har känslor. Naturligtvis har de det. Det är bara det att känslorna inte handlar om andra människors välbefinnande. Utan om personens eget personliga. Empatiska människor som du och jag, vi känner med andra människor. Andras situation kan vi själva sätta oss in i och vill då inte att andra skall lida. Vi brukar säga att vi har ett samvete. I själva verket är det vi själva som inte vill lida. Om vi ser ett lidande så kan vi lida av själva vetskapen om att lidandet finns. Så för att lindra vårt eget lidande, brukar vi försöka hjälpa andra.
När vi vill hjälpa oss själva kan det handla om att hantera hur vi mår. Jag säger här 'kan', eftersom det brukar finnas undantag till alla regler.
Om vi nu ser på den här händelsen i Norge. Här har vi en man som verkar att ha kommit 'till vägs ände'. Han lever i en verklighet som verkar vara mest bara hans egen. Även om den påminner oss om oss själva i viss grad. Mannen upplever att det finns saker i tillvaron som irriterar honom. Han har helt enkelt en geting att ta itu med. Hur skall han handskas med sin upplevelse av det som gör honom stressad? Skall han göra som många av oss väljer att göra? Gå ut och demonstrera, skriva insändare och kanske gå med i en rörelse? Kanske knyta näven i fickan och mest 'skälla av oss' inför andra, kanske upptäcka att vi får visst medhåll? 'Ständigt dessa getingar'.*
Är mannen en sådan som släpper ut getingen eller gör han vad han kan för att ta kål på den? Under åren möter man ständigt egna tillkortakommanden. Det är inte alltid så lätt att vilja förstå att felet ligger hos en själv när ens egna handlingar är boven. Då är det kanske lättare att söka föremål utanför sig själv. Jaget behöver då en måltavla. En geting. Eller varför inte ett helt getingbo. Ju fler syndabockar desto bättre. Att hämnd eller vedergällning inte förmår att någon längre stund ta udden av stressen, ilskan över egna tillkortakommanden, det borde i och för sig vara en erfarenhet som gjorts tidigare. Men kanske tror man att det inte beror på en själv hur saker och ting går. Det är en motsägelse i sig. Men om man känner sig misslyckad och att 'alla är emot en', kan man då söka stöd i just sig själv? Bättre då att finna en syndabock att koncentrera sig på. Alldeles oavsett om ens känsla för att var en som skall stå i bräschen inför ett hot, om den är rätt eller inte. Man kan inte veta innan vad som är rätt eller inte. Där finns orsak och verkan som spelar in. Om du tänker rätt på saken. Vad bryr du dig väl om vad som händer sedan? Bara du blir av med din geting. (Eller varg.) Mördaren i Norge, han som tog livet av så många människor härom sistens. Han ville ta kål på en geting. Han ville ta kål på ett helt bo med getingar. Det han lyckades med förutom att ta kål på många getingar, det var att reta upp resten av dem. Även människorna blev upprörda. Han skiljer förstås på dem han ville ta kål på och på andra människor. Trots allt kan inte alla som på något sätt irriterar honom, kan vara getingar. Man kan inte döda alla, för då blir man ensam kvar. Ändå är det just det han är. Det är en paradox förstås. Det är intressant hur vi väljer att reflektera över det som har hänt. Hur olik en sådan människa är den som står bredvid och tittar på det som har hänt? Hur lik är man själv? Hur reagerar människan i ett samhälle som kanske bäst beskrivits av Franz Kafka? Han, om någon, borde ha vetat vad det innebar att 'stå utanför' allt vad ett samhälle i vanliga fall har att erbjuda människan i form av sociala kontakter och nätverk.