Skulle ni tro på mig om jag sa att jag inte är det minsta intresserad av att leva lycklig i alla mina dagar?

Skulle ni tro på mig om jag sa att jag aldrig kommer att vara beredd att betala priset för det ni kallar trygghet, att den inte är så mycket värd som ni tycks tro?

Skulle ni tro på mig om jag sa att jag tar det som den värsta förolämpning en människa kan få när ni säger att det skulle vara bra för mig med lite harmoni och att det är dags för mig att växa upp och leva i ett "riktigt" förhållande och att jag bara tror att jag är den rastlösa impuslförälskade typen?

Skulle ni tro på mig om jag sa att jag verkligen inte vill ha kärlek utan bråk, att jag inte kan känna kärlek om jag inte samtidigt känner rädslan, att jag måste få älska dig så mycket att jag vaknar varje morgon med ångestdrypande och naken tacksamhet för att du inte gjort valet att lämna mig inatt, att jag måste få bli lika förvånad varje gång du tar tag i mig och drar mig till dig?

Skulle ni tro på mig om jag sa att riktig kärlek ska kännas som ett tomtebloss i den mest kompakta tystnad, så sprakande påtaglig?

Skulle ni tro på mig om jag sa att jag inte vill ha något tyst samförstånd? Jo, fresten, kanske, men bara om det föregås av en kampliknande sammansmältning av åsikter och ställningstaganden, som klashat samman i tusen olika sammanhang alla på gränsen till uppbrott men istället landat i blommande självutveckling, i revolutionerande enighet och världsömvälvande kyssar och älskog.

För den sortens samförstånd äger sin riktighet i och med sin bakgrund till skillnad från när man möts mitt emellan två åsikter som i den brutala ärlighetens namn egentligen inte representeras av någon av oss och vi suckande av lättnad över att inte behöva känna efter ordentligt nöjer oss med att båda inte tycka nånting och sedan med äcklig självhävdelse lysande starkare än förälskelsen kunna säga till andra par att vi minnsann aldrig bråkar för vi är ju så gjorda för varann. För det är fan inte kärlek det är biologiskt predestinerad trygghetstörst och det kommer aldrig att vara samma sak.

Och om det är den sortens kärlek som ni tycker att jag är värd så tycker jag att ni lika gärna kan säga rakt ut att jag är ful, tjock saknar karisma och dessutom är jävligt tråkig!

Och skulle jag tro er då?

Antagligen.