Den högra framtanden färgas röd av pekfingernageln
som ett sista desperat försök
att byta riktning
Det är som om jag pekat åt ett håll
som jag trott var mitt
trots att det enda jag ser
är andras scenografi

Jag har vaknat i panik
över stressen att hinna ikapp
Upplevt hur bakljusen försvinner i fjärran
trots att andhämtningen rosslat
i mina lungor
Haft ständig ångest över sökandet
efter allt det
som alla tidningar och caffelatte-väninnor
säger att jag vill ha
men som jag aldrig finner

Jag har nynnat på din sång
och känt refrängen stocka sig i luftrören
Tillagat min råkost efter ditt recept
men aldrig kommit mig för att äta

Undernärd och blå
men ändå inte lyckad

Du drar handen över din växande mage
och talar om vikten i att ta nästa steg
Jag tittar på mina fötter
som om de stod orubbligt stilla
och ser plötsligt mitt liv
i ditt strålkastarljus
Min autobahn
Din grusväg

Det finns en trygghet i att följa strömmen
Att hitta hem gör ont
Det har hänt att jag vaknat i eufori
och somnat med Atlanten mot kinden

För mina väggar har inte ditt tak
Mina drömmar
är dina godnattsagor
Tvivlet skaver
bakom mina slutna ögonlock
medan jag försöker acceptera
att din lycka
inte är min

Kanske kommer jag ändå
kunna dö
fridfullt
när den dagen kommer
trots att mitt liv
inte platsar på omslagen
Bara jag själv har vetskapen
om att min lycka
var min
Min egen




Öppna dörren
jag behöver luft.