du säger: "han sade att du liknade en älva en gudinna ett väsen"

efter en lång tystnad skrattar jag. tänker: du skulle bara veta alla omänskliga rena vita ting jag jämförts med.


*



om jag blinkar med pannan orynkad finns alla rädslor kvar. det går inte att hugga bort alla vidlyftiga drömmar alla prasslande fantasier alla offer jag gjorde

utan att det gjorde någon skillnad.











*

det fanns en tid innan molnen som verkade avskild från mitt ansikte. en tid innan alla de händer alla de läppar alla de ögon jag börjat ta fäste vid, klamrat vid, rivit ur; det är ett minne om en dimma som lade sig kring axlarna och svepte mina armar utåt.

det är ett minne om en dimma genom handlederna och träden och havet bortom klipporna. det gick inte att andas i kylan, i sömnen, i de hårt hållna fingrarna som ristade i kindben.

jag kan minnas detta nu: en tid innan molnen innan ansiktet under håret. det var madrasser på golvet och trevande naglar och tungor och tår som ryckte bort.




*

det går inte att tänka på himlen
med din käklinje
under mina läppar jag tänker
på molnfria slätter
och dina snällaste ögon
mot min kind



*



och träden klipporna fötterna som försvann över kanten; hur sömnen tyngde ögonlock ögonvrår och allting blev alldeles för klart
när jag duschade i varmt vatten. det var knytnäven som slog i väggen pannan som slog i väggen


min fosterkropp som darrade på madrassen när han slutligen lade sig bredvid.










*



genom dimman:
alla ensamma ögon
och fingrar som
blinkat

hans lilla hand
över mitt lår

när vi tittade på film.




*



den största skillnaden:

för det är ett minne om dimsjoken som slöt sig kring alla mina lockar. om dimman som fastnade i ögonfransar ögonvrår och mungipor

i alla de springor jag aldrig vågade vidga. ett minne jag skrivit förträngt berättat och skrivit igen.

jag kan säga detta utan vånda i rösten nu: det finns inte längre, det finns inte längre några känslor allting har rört sig ut i dimman och sugits från mina händer.




jag kommer aldrig vara där igen