Den som är rädd för att bli avvisad kan vid närmandet till en annan människa använda sig av negativ laddning i sitt beteende istället för positivt.

Den som har erfarenhet av att bli avvisad kan försöka sig på att skoja, retas, vilket kan övergå i att trakassera, såra, mobba, slå.

(Men jag skojade ju bara, förstår du inte skoj?)

Det är ett försök att sätta ord på känslor som där misslyckas.

Vilket alla har behov av.

När man försöker berätta, på olika trevande sätt, genom att prata och det misslyckas så försöker man kanske på andra sätt.

Ett i taget, av exempel på försök, kan man upptäcka ofallenhet för social kommunikation.

Det är förstås mer eller mindre medvetet som detta sker.

Frustration inför att inte gå på en framkomlig väg brukar leda till att personen ifråga söker sig än mindre framgångsrika vägar.

Varpå frustrationen stegras och leder fram till ett (än mera) negativt laddat beteende.

Vilket utvecklar stress i stegrande grad.

Det gör också att känslan av misslyckande leder till ett alltmer för omgivningen påfrestande beteende.

Att jag misslyckas med att nå fram är ett personligt misslyckande, men samtidigt kan jag då vilja lägga skulden på en oförstående omgivning, trots att föremålet för min uppmärksamhet kanske faktiskt försöker förstå.

När det kommer till just retande och skoj så uppfattar jag själv inte att det blir en påfrestning på personen jag försöker kommunicera med, utan jag försöker än mera och det möjliga lidandet hos den personen blir då större.

Under förutsättningen att personen jag retar inte kan hantera mitt sätt att närma mig.

En annan förutsättning är förstås att den jag retar har ett starkare psyke än jag i just en sådan situation och istället för att känna sig 'tillintetgjord' börjar retas tillbaka, skratta åt mig, håna mig.

Då är det nära till att det hela briserar i våld.

För när orden tryter i jaget, det är då som enda utvägen kan kännas som att då får jag väl ta till nävarna då eller något tillhygge.

Det är den omedelbara och impulsiva känslan hos den som känner sig nära att bli besegrad av en starkare kraft.

Det finns alltså olika utgångslägen som leder mot samma utgång.

Att det hela slutar med våld.

Om jag kan förstå mig på vad det är som händer när det händer och jag kan hejda mig innan det är 'för sent att vända', då har jag nått en mognad som gör att jag inte behöver slå.

Om jag kan förstå och sätta mig in i det som sker och att det är ett allmänmänskligt beteende.

Då kan jag också förlåta mig själv för att jag beter mig så här.

Jag kan erkänna för mig själv hur jag beter mig och då kan jag prata med andra om sådana saker utan att behöva känna att jag kommer till korta i det.

Då kan jag också fråga hur andra hanterar sådana situationer och kanske även be om hjälp för att komma vidare för att mildra mina frustrationer i livet och i kommunikationen med andra människor.

Jag kan då också mera förstå andra som verkar ha samma problem med relationer såväl hemma som utanför hemmet, på arbetsplatsen, vid tillfällen då det finns människor att umgås med.