Värmen har kommit tillbaka, jag andas igen
kisar mot solen i sommarvinden och känner värmen.

Våren gick över i sommar efter lövexplosionen.
Visst tänker jag på dig ibland, ganska ofta faktiskt.
Nästan alla vakna timmar om jag ska vara exakt.
Men jag anstränger mig för att inte kontakta dig igen.
Jag vill inte störa, förstöra eller... efterstöra...
Kan man efterstöra?
"Han efterstörde så till den milda grad att stormen efterblev"...
I så fall vill jag inte efterstöra dig. Men jag vill att du ska veta hur mycket jag håller av dig. Din värme vänder mina vindar om och om igen. Som en lek som vår och sommar sysslar med.

Jag föreställer mig dig i olika sommarklänningar, de flesta är blommiga och några
är prickiga. Stora och små prickar har de, precis som alling annat i livet som låter sig plåttras i stora och små prickar där former skapas i fantasin.
Jag hoppas du har det bra, att även du känner värmen. Du gör väl det? Jag önskar dig det. Jag vill att du ska känna det, mycket!!!För du behöver få bli varm igen.

Själv brinner ja igen nu. En varm och behaglig låga i magtrakten.
Jag fylls av en inre ro om att vi kommer få det bra med eller utan varandra och
är varken orolig eller ledsen över hur det kommer att bli.
Jag känner bara kärlek som sköljer över mig i ljumma vindar.
Förlåt för det illa jag gjort.
Vill du förlåta mig för det?
Jag är rädd om dig och det kommer jag alltid att vara.

Mötet i kväll med den lilla styrelsen var givande och mötet med
de nya vännerna på berget i går var ännu mer givande.
Tänk att en av mina drömmar är på väg att slå in, eller heter det slå ut?
Det vaknar en värld runt om mig som jag inte trodde fanns. Den kallas för...
verkligheten... tror jag.
JAG VILL LEVA NU.
Vill andas kärlek! Vill bara känna den tacksamhet som jag nu känner över att bara få vara här. Det är fantastiskt. Tänka att få leva och andas just i den här tiden!

Jag skulle egentligen inte vara här...DU skulle egentligen inte vara här!Vi skulle kanske aldrig funnits. Men nu är det så och vi kan bara stilla andas och förundras över hur märkligt livet är när det sträcker ut sina långa armar för att hålla oss samman i detta mänsklighetens mysterium. För visst är det så. Vi lever här utan någon aning om varför. Bara med en känsla om att vi borde höra i hop.

Om jag var ett något i naturen, så skulle jag vilja vara en ek. Och jag skulle låta dig sitta där under min krona, och jag skulle andas på dig i vinden. Och du skulle känna mig åter,
som om vi hörde ihop.

/ J