Hur dras det runt, detta verk,
som i rörelse motsols och medsols
driver ett vilsekommet djupt bläck
genom alla konturer och in i alla vidgade
pupiller?

Se på dina händer, dessa skovelarmar,
detta rörformade kärl som är en
obetydlig stjälk i halvskuggan under träden

Kapslar av ensamhet tillsammans
som muskotträdet bär sina nötter
är allt vårt papper bara en sköldklädd farkost
liksom denna fukt som färdas längs med
det obeständiga gärdet av strålvärme
runt ett öra

Är vi därmed en form av dressiner,
blomställningar,
knivskaft gentemot och runt omkring
varandras bultande sluttningar av
ångmjuk men frusen rullsten?

Vid dessa tidpunkter
när ögon sluts som spruckna armar av järn
brustna kullar där gräset utgör
en ogenomtränglig lins
beskriver sig som en syra som står upphälld
i enträgen väntan på det kärl av glas som måste komma

Vem står vid kullen, dess fot,
dess tjuriga rämnade spjärn
mot verkligheten och sömnen?

Vem ser igenom allt detta,
vem lär mig att ånger och längtan är
som två högresta horn på samma vildlevande hjortdjur
låsta i kamp på en halvskuggad mark av tynat bete
och hur det skulle smaka?

Vem står bakom mig med håret utsläppt
skingrat som ett folkslag som byggde sitt gråa tempel
med pelare svävande utan att alls beröra
den svekfulla tjälen?

Intet utöver stenflagorna
dessa sprängande flisor
detta blod som blandas i det tomma mellanrummet
där kropparna inte är
är kärleken,
dess eviga egg av milt bidande kött,
dess sinsemellan oförenliga rottrådar som sänker sig
ut mot fyra väggar och ned
i de oförklarliga inre blåaktigt skälvande djupen
det glasrör som stumt har vänts undan
mot den skiftande tidens
fasta mittpunktsförankring

En mjuk olja som sluter sig
som ett likformigt jämkande hölje över
knivskaftens cykliska mönster av trä,
och intet därutöver