Hon lutar sig över harpan först åt ena hållet, sedan åt andra, nästan som att hon klättrar över den, som om den var ett berg där hon söker tonerna under klipputsprång och i skrevor. De ljusaste sjunger hon fram själv, som om strängarna fanns i hennes hals. Hennes ord är enkla, märker jag när jag bara läser texterna. Men när hon ljuder, när strängarna i henne får skaka och svänga fritt, då blir de enkla orden som de tomma kalvinistiska kyrkorna. Akustiken är ofattlig.

För vad är egentligen en krona om inte något gyllene med hål i.
Jag tänker på tyngden och härligheten, på vad en människa egentligen kan bära.

Och jag vill tänka på rädslan, den burna rädslan, blicken där under som viker undan men sedan söker sig tillbaka, framåt, vidare, som en, visserligen smärtsam men tydlig och nödvändig vägavskiljare. Ibland säger den var jag inte borde gå – oftare visar den vad jag borde trotsa.
Kronan. Jag ser den inte själv när jag bär den.