Rädslan har fångat mig.
Kärleken känns så nära
men sorgen följer mina steg.
Du rör mig, mitt inre
som ingen annan kan göra.

Hur kan jag be dig följa,
hur kan jag stjäla det som är du
för att bli ett med mitt jag.
Men älskade, du gör mig levande.

Syrenerna har blommat över,
men ändå är du mig mer nära
än någonsin tidigare.
Inga hav skiljer oss åt längre
och dina läppar är allt jag ser.

Regnet dränker mig inte
och just därför är jag så rädd.
Vem är du och vem är egentligen jag.
Vilka har vi blivit.
En enhet som är dömda att lägga jasminer på en kyrkogård.

Jag ber till högre makter, till något vissa kallar Gud.
Jag ber för ögon som ändrar färg under månsken,
till ett liv som varit, till ett som förblir.
Jag ber för ditt hjärtas skull att aldrig behöva ge mig mer än syrener.

Hur kan det vara för tidigt att säga, jag älskar dig
när jag har känt dig en evighet innan idag.
Hur kan jag låta bli att söka dig i regndropparna
när det är dem som låter mig leva.
Hur kan jag be dig följa med utan att stjäla dig ditt jag.

Jag älskar dig...