att skriva mera
fast jag egentligen inte har något att
skriva om just nu...
eller rättare sagt
stressen gör att jag inte hinner
skriva allt jag vill och bär
inom mig

jag försakar det jag älskar mest
för att det är andra saker som är
viktiga nu

även om chocken har lagt sig
och man nästan lever som vanligt nu
så finns det alltid där
vetskapen om att mamma inte har så
lång tid kvar på denna jord

hennes smärta
gör så ont inom mig och jag har så
många dubbelbottnade tankar inom mig

en del fula...

för även om man (nästan) alltid älskar en
fader och en moder
så kan det finnas komplikationer

sådant som gör att man aldrig riktigt kan
vara sig själv
aldrig slappna av totalt
inte ens när man inbillar sig att man gör det

och fast man säger sig själv att man
glömt och förlåtit
så finns vissa sår ändå kvar inuti

frågor som aldrig får svar
för man var för feg,dum,eller snäll
för att fråga dem rakt ut

oviktiga saker egentligen

fick ju alltid det jag behövde
och upplevde aldrig våld eller så..

nej det är inte på det planet..

en av tusen tankar som snurrar runt
i mitt huvud är denna:

hon får aldrig höra mig sjunga


varför ska jag inte förklara
men så är läget....

och jag sörjer

för vems skull vet jag
ärligt talat inte
men det är rätt sorgligt ändå...

förlåt min känslighet

jag önskar jag vore stark
och inte brydde mig
men jag har aldrig kunnat
ljuga eller hålla inne på saker

bara delvis...

detta är en del som ändå förtär
mig inifrån

ser hennes sjukdom som också
sakta förtär både inifrån och utifrån

ser mamma

och önskar vi kunde börja om....