Klockorna ringer

i de sjunkna städernas kampaniler -

kanske fiskar lyssnar, häpna,

uppfyllda av tonerna i det grönblå dunklet.

Kanske sanden rinner tyst

genom städer som öknen har tagit

och svept i sin gulbruna makt,

och inte ens beduinerna vet var de finns.

Måhända en apa sitter högst på ett berg

i den kokande regnskogen,

en tempelpyramid 

byggd för länge sedan av vitnade händer

och ser mot den stjärnsprängda himlen.

Städerna sjunker, vittrar,

och människorna upplöses

till dess att inte ens skuggorna finns kvar.

Apan ropar mot stjärnorna.

I mörkret hörs ett svar.