Min mamma var en katolsk indiansk kommunist
hon låg i barnsäng med näven i luften, huvudet bland molnen och med megafonen i mungipan
jag föddes likadan i Växjö -87
befruktad halvvägs mellan Eiffeltornet
och elfenbenstornen i Kreml
mina föräldrar hade förlorat sitt krig när muren föll
och unionen upplöstes
men deras pulveriserade drömmar ströddes över mig
som salt i deras sår.

För jag var deras sista rest av hopp om revolution
född några ynka år innan östblocket blockerades och raderades i historieböckerna
innan kommunism blev stålhättekängor på fötterna
innan revolution var en Che Guevara-affisch CD:on-köpt på fyllan
det var innan Castro-kepsen, Marx:s manifest och Kalashnikovs kalashnikov lades på hyllan
innan Victor Jara helt glömdes bort till förmån för Dylan.

Mina föräldrar möttes i en kärnvapenbunker
det var Moskvas tunnelbana -69
min mor nykter som jag
min far i full färd med ett fylleslag.

Det måste ha varit något Hollywood:eskt över deras första blickar
för de gifte sig ombord en pråm på Volgas vatten -70
tre år senare flydde de i godståg längs med Andernas fot
för de togs för samma skrot och korn
som sådant som reellt är ett hot mot jord'n
när allt de gjorde var att tro på stora visioner
och att de blir större i verkligheten.

De sprang med mina spädbarnssyskon i knyten
soldatpotential i famn
bort från diktatorns doktriner och dogmer och dödslöften
bara bort till någon annan stans.
I Chile var den elfte september en helt annan domedag.

De tog sig förbi tull efter tull
en präst vilseledde militärstyrkorna för deras skull
och de kom i hamn i ett annat land och tog sig nya namn
de var fransoser, ryssar, bulgarer innan de blev svenskar -86
de kom hit för Folkhemmet, Palme och en blomstrade framtid
de hade varit planekonomer, fältskärer och fronttrupper
i Sovjets outsourcade konflikter innan de skiljdes åt för halva mitt liv sedan
efter trettio år av räkenskap och äktenskap.

De förde inbördeskrig via proxy med mig som mellanhänderna
och min far lyckades med vad staterna aldrig kunnat
och sköt ner min mamma på jorden
till Hades
till allmänpsykiatrin
och jag mins inte antalet gånger jag tänkt mig marken flyga mot mig
från balkongräcket på femte våningen.

Året var -99
och det måste ha varit något måttligt groteskt över deras sista blickar.
Milleniet slog över
Carema blev min mors nya chef
och först -09 smakade inte kindpussarna kronisk sälta längre.

Mina föräldrar lärde mig att se felet i
”Men lilla vän, marknadsandelar
kan väl knappast ha fel va?”
istället sa de:
”Jordens resurser är ett nollsummespel
och rikedom kan inte koncentreras hos nån hundradel!”
och min mor närde min revolutionsromantik
och lärde mig att det inte finns något som kan ge sån panik
som ett uteblivet sommarskrik
eller vetskapen om att flyktingar inte får komma hit.
Min mor sade att livet inte räcker med att överlevas
det måste levas också.

Men när min far släppte taget
plockade Tyler Durden upp mig
han sade att vår generation saknar stora krig eller stora depressioner
att vår stora depression är våra småsmå liv
och våra krig är våra småsmå liv
men jag vill leva i deras dåtid
vill leva min ålderns vår i deras årstid
jag vill ha en tydlig fiende istället för dessa skepnader i motljus, skuggor i grottan, juridiska personer, målvakter, mediemoguler och massmördare som kallas erövrare
jag vill kunna besegra sista bossen
må det vara Carl Bildt eller Barack Obama,
Voldemort eller Sephiroth och sen
få fanfarer och fyrverkerier
dinosaurieformade kex och diplom
och bli dyrkad
(CONGRATULATIONS
du besegrade ondskan!
du räddade världen!
du gifte dig lycklig i alla dina dar!)

Jag vill kunna minnas tillbaka på varje droppe blod
varje droppe svett, tår och varje puss
och se på allt med lätthet och viljan att göra om det som ett New Game+.

Men mina föräldrars minnen är det enda som återstår av deras visioner
den riktiga faktiska första världen är en jord efter katastrofen
de rör sig i ett postapokalyptiskt landskap
och jag har inte givits rätt anlag för att byta ut min mors ömma famntag
mot vässade armbågar.

Min mamma säger med gråten hängandes mellan oss som ett ljud av stuckna grisar och spruckna vingar på bruten svenska att
”Varje morgon är som den dessförinnan
varje morgon är som morgonnyheter och morgonsoffan i oändlig repris
som att se gästerna och hallåorna sitta och skratta åt och prata om ens liv och kamp
som att se allt passera i revy i sepia
som att allt konstant bara är ett tunt skitlager från verklighet.”

Galenskap och kompromisslöshet är min arvedel
och jag blev som den blinda poetissan från Rind
det jag läser är undergångslyrik
en invokation som frammanar under, sång, musik
och vulkansulfurstormer i kubik
i ett försök att hålla mig sinnesfrisk
bland allt som ser mig som en simpel risk
och jag försöker mimarlikt desperat hålla omvärlden
på obehörigas avstånd
eller helst att få den att vända rakt om
och som ett sista försvar mot dem som håller min min mor i sitt förvar
strör jag pengar runt mig så kapitalisterna kastar sig i magmaflödet
och blir en bro för mig att vandra över.


Jag brukade sjunga vaggvisor för min mamma innan jag nattade mig själv
"Jag ska rädda hela världen lilla mamma,
lilla mamma jag ska fixa allt för dig."

Mamá, jag ska bygga anarkistiska utopier av ljus och hopp som ska lysa opp framtiden som Batmanstrålkastare i Mordormörkret.

Mamá, jag ska bygga jordskepp och arker och jag ska jordfästa patriarker så de sitter fast i marken när klimatkatastrofens syndafloder sköljer över oss.

Mamá, jag har spart jag mitt gevärs sista silverpatron för denna kapitalistiska misärs sista brukspatron.

Mamá, jag har fått mitt totemdjur, min patronus är en blå igelkott som en snurrande bandsågsklinga mot portföljer och pingviner, mot dementorer och demoner.

För det är som du sagt mamma:
Jorden snurrar inte fram i universum
världen välter vidare via vidriga vinstintresse
och vi är blott ett stenkast från anarki så
VAD FAN VÄNTAR VI PÅ?

Vi är utan synd.
Låt oss kasta första stenen.

Mamá, allt jag gör är i ditt minne.

Papá, te perdono.

Järnridån faller igen.