Ska vi inte resa oss
från våra respektive skiljedomstolar
som om vi hade fyra meter långa vadarfågelben
konstfullt tillverkade av soltorkade
hoprullade saltomortaler
funna bland drivveden av
smärttillstånd, nya resande och överblommad Voltaren?

Vid dörrposterna mellan
alla officiella byggnader och kvalmigt småspralliga institutioner
kan vi stämma ett fullständigt genuint möte med de där
tjudrade skratten och gulstarrigt blottade tandhalsarna
som bara modersmålets folktandvårdsväntrum kan älska
vi behöver bara greppa luren, dreja den mellan fingrarna
och kröka armen i vinkel, hej

Och allt reduceras till
att det är den årstid när flädern räknar
prästkragar på sitt överflöd av fingrar
och i centrum av varje
tretal av vattendroppar som skuggar in gångbanan
finns plats för ännu en;
plockar du blåsvingel, pekar du mot norr,
är det enda som ännu andas våra skuggor?
slagna i blått järn reflekterar de färger runt molnen