Jag kollar i kalendern, tittar över axeln och
vrider mig i kroppen som täcker
alla märken efter dig och mig
roterar på vågen, samtidigt som jag inser att
jag glömt bort hur man släpper det

Jag berättar hur jag mår för fantastiska människor som
försöker dra mig upp ur ett svart hål du skapade, men jag har glömt
glömt hur man släpper ut, glömt hur man
gråter, glömt hur jag ska låta mig själv vara svag

Jag vill gripa tag i varenda människa jag ser, skrika åt dem att
hur kan du gå och köpa mjölk när han är död, hur kan du prata om vad
du ska laga till middag ikväll
när människan jag älskade mest har
tagit sitt liv
hur kan du dra ditt visakort när jag
inte vet hur jag ska överleva, när jag inte vet hur jag ska
klara mig utan vetskapen att han lever och mår bra,
när jag hade kunnat rädda honom

men jag håller käften och betalar för inlagda gurkor, havremjölk och digestive
jag själv aldrig kommer att vilja äta




Och de nämner krishantering, psykologer, någon proffessionell som kan prata med mig, som om att
jag vill prata, som om att jag vill bli hjälpt

när allt som händer är att jag mår som jag förtjänar, jag

saknar dig så jävla mycket men
jag vet inte om jag har rätten att sörja, för jag lämnade dig ensam
fast jag lovade att aldrig släppa din hand