Hösten fångade
honom tidigt
och vek sedan
aldrig ifrån

med sinnet
i sorg
stred han
ändå
leende
mot sin
egen förbannelse

att inte höra hit

förundrad
och
vilse av lust
i en öken
han fattat
och njutit
men aldrig kunnat kalla
vid namn

lät han gjuta
sitt liv
i sten

och våren såg
han aldrig åter