Den natten drömmer jag om sjukhuset. Jag sitter på en skraltig pinnstol i en tom korridor. Framför mig står Albert Bonnier. Han är klädd i grå tredelad kostym och ser sorgsen ut. Kanske kan han se hatet i mina ögon.
-Är ni historieintresserad? frågar han.
-Nej, inte speciellt. Men alla känner väl till Albert Bonnier.
-Nu smickrar ni mig. Riktigt så välkänd är jag inte. Men visst skulle mitt levnadsöde kunna bli intressant läsning, det tror jag.
-Du menar väl snarare sjukdomsförloppet, säger jag irriterat.
-Nu förstår jag nog inte riktigt.
Han ler så där oskyldigt förbryllat som han ibland gör.
Och som vanligt blir jag förbannad.
-Din levnadshistoria är lika intressant som böldpest, fräser jag åt honom. Det är du som borde ha suttit inspärrad med särskild utskrivningsprövning, din amfetaminknaprande galning. Inte jag.
-Amfetamin? Vad menar ni? Det användes ju inte ens på min tid.
-Men för i helvete, Albert! skriker jag. Sluta spela oskyldig! Du är den värsta massmördaren i världshistorien. Alla dessa utrotningsläger. Tror du inte jag har koll på dig!
-Massmördare? Utrotningsläger? Menar ni Hitler? Adolf Hitler? babblar han förvirrat. Honom har jag träffat. Men det var ju andra världskriget. Och jag dog redan innan det första....