Jag kommer inte ifrån
den där ärliga känslan som fyller en
då man är osams

den att stod vännen bara vid ett stup
och man själv bakom den personen
hur lätt det skulle vara då

att råka som känslosamt putta
en smula på människan.
Att putta någon i tanken

är förstås mindre jobbigt efteråt
om man nu alls står kvar
för att kunna möjligt ångra sig.