Det finns revor i mina barriärer
som minerade barriärrev
väggar, skal och beskydd faller en efter en
det är ett utnötningskrig som är stenen jag krypt inunder
det är utrotningstid när mina utposter raseras till grunden
och jag marscherar med skulden.

Utpost ett falller lätt för hemligt artilleri
den andra för ett mänskligt maskineri
utpost tre där skotten viner
och magasinet är tömt
mot allt som någonsin hållits ömt
den fjärde som ligger helt i ruiner
utpost fem som ligger närmast hem
faller för blicken som för en Gorgons öga men
faller med blicken som Mordors besökare.

Nu står arméer av ansikten vid porten
och alla minner om du
och den sista stunden i solen
du omges av vansinniga vanskapta vålnader
och mörkt skimmer
som förvandlar stund till timme
och jag förstår att jag inte kan mer
eller kunde mindre.

Att all den här trycksvärtan
trycker mot hjärtat
rycker och hettar
och binder samman solfläckarna
och andnödsprickarn på näthinnan
och stavar att jag aldrig slutar älska
min kärlek är veck i rumtiden
den krökta punkten
som gör timglaset uppvridet
men varenda fiber gånggata
känns som att omstarta Golgata.

Så vi för ett kallt krig av tystnad
jag synar och höjer i halvtid med lystnad
för det finns ingen taktik i att lyssna
bara ett falskt smil att krysta
förolämpningen är taktilt yttrad
och nu sitter jag halt och sårad
med taggtrådar i sandlådan
skamtrånar
och jag paniktränar skrattyoga
medelst halvkoma och knallrodnad
det är knappt jag vågar
bygga sandluftslott i min exil
en ventil för en handfull lustbrott
som vävs in i en textil som är mitt överkast
när jag står över kast
i underkastelse för ett högre kast
och broderyn "i nöd och lust"
blev "andnöd och förlust"
bland bovar och banditer
bland bödlarna och bölderna
omringad av opiater och oblater.

Nu är jag hudsvält, utskälld och utställd i elementen
i en hudkostym som svämmar över av abstinensen
som alltid bränns, sen
försöker jag växla tid och häxsaliv mot terapi
erbjuds extraliv till extrapris
men aldrig räddas vi
nu har jag slagit mitt rekord
och vill besjunga segern
jag är världsmästare i att höja dimridå
och sprinta hundra meter
gräver ut nagelresterna av dina oxytocinklor
jag måste gå fri, tro
på mer än utblandat morfin och blod
slungar mina inälvor i älven
springer från skrovliga skrymslen på skaren
i flykt från yttre tsarer och alla inre barnen
på snöskor och mareld
tappar bort mig bland samsara och lyckohjul
tappar ansiktet som mascara i en högtrycksmonsun
och jag tar fel på lätt dugg
och bortdomnade kroppsdelar
och stirrar på permafrosten och penumbran
prognosen visar skiftande molnighet inombords
och sekundmetrarna är några hundra
sprid halva min aska för vinden
och inhalera resten och blunda.

Kardinaldygderna och dödssynderna
är en dubbel regnbågsbakelse jag plockar russinen ur
och får dödsryckningar i retur
framtiden finns bara i nuet
livet levs baklänges
för det förgånga förändras när det framtida duet
minns genom det nya som blivit sant
jag är bara en kolbaserad livsform under konstant tryck:
se mig bli diamant.