Du sitter på din balkong
ute hela natten
trots att kalendern passerat
oktober.

Du tittar på regnet
du ser det i gatlampan
som lyser upp hela världen
i ett onaturligt sken

Du spyr tårar av blod
som du inte orkar torka upp
igen

Du lägger dig på golv
för du säger att 
du inte förtjänar att
ligga mjukt

Du tynar bort
i någons fantasi

Du tror att världen är ond
för det är allt
du fått känna

Du sitter ute hela nätter
för du säger att
vinden kanske tar med sig
dig
långt härifrån

Från din balkong
ser du tågen
du drömmer om att
hoppa på
till en okänd 
destination
för att få komma undan
den isande känslan
av misslyckande

Men du sitter fast
kommer inte loss,
du drar hårt i ditt skinn
men du kommer inte loss

Du tror inte på kärlek
du tror inte på hat
du tror att
allt är som ett öde landskap
där finns inga drömmar kvar

Du satt på din balkong
sist vi sågs.
När jag ser dig igen
sitter du kvar
exakt
likadant.