vill du hugga alla hullingar med mig innan de lossnar
som snoddarna jag tappar

och tappar om igen

av vreden i bakbundna händer
av rädsla för besvikelse och av saknadens förtvivlan
vill du hugga alla hullingar med mig innan de lossnar

de rosenstammars stolta hållning har sina värsta fasors roll
att skydda kvar

vill du

tugga munnen full med minnen och svälja dem hela
och ångra dig med mig alla dumma beslut och fördröjningar
vill du

säg vill du skåla oss livet i nya glas
såna köpta för en gångs bruk och sen iväg med dem hårt i golv
efter höjningar


vill du

skapa ett hygge för att ha skogen kvar
och sen ha det både som hem och skyddande brandgata

vill du

hugga alla hullingar med mig innan de lossnar av vreden
i bakbundna händer

innan seden att kapa sitt hår får bli
det som skyddar för inre bränder