att sammanföra allt är mig inte mäktigt
hur än realiteten skriker minimalism

och visst byggde jag slottet

att snava snubbla över gamla hopp, är invant nu
ett minne blott dessa framskojade gazellskutt

och visst rusade jag över savannen

att låta varit vara och låta sen bli sen igen och igen
222 minuter från nu och jag balanserar fortfarande

och visst låter jag nuet tynga ytterligare för att frätas i dåets blanka

om man sneglar åt sidan kan man leva försiktig
mina tankar klistrar i taket som linålar

proppar drömmar fulla av överskott och väcker

att försöka söva sig medan det som kommer ej kommer
försöka gå där inga vägar längre finns

försöka förstå det uppenbara i tomheten
om inte i tid så i alla dessa tomma rum

jag kan jag vill men inte nu
jag bör jag ska jag behöver verkligen försöka

men inte nu inte nu

 

släppa det underbara som aldrig blir
släppa bitterheten ilskan sorgen och gå vidare
igenom

visst hjälper hösten promenaderna kylan frosten
men ingen mobil mer och mina leenden är  fagert falska

gick jag bara runt omkring
ändå - min pil en bumerang

ducka för dagen
(tänk om livet luras)

men viskas inga svar och visas inga världars kartor
kanske det blir vår igen

tänk om livet luras