genom luggen som mer är en gardin emot insyn

genom staden
sorlet
klackar mot trottoarplattor

det är alltid alla andras

som vid bussen
kuren människorna mobilerna som gemensam nämnare och jag förstår mindre och mindre av världen

människorna tryckande
mimande egna teatrar akt för akt

sänkta axlar och en lång suck med ögon mot himlen brukar tyda på konstateranden som gör att jag helst inte vill vara den som väntar i andra ändan

det är då jag väljer ån

går mina mil

vem betalar för dofter av stress trängsel och konstant kakafoni om alla stackars tredje parter som oskyldiga är tursamt ovetande

jag har information för resterande utgivning av stans skvallerblaska
även årtalet på senaste tapetseringen och dennes grannes grillpartys höjdpunkt förra helgen

jag tar gärna och mer än gärna

andra sidan ån och genar genom de gamla kvarteren i samspel med målade järnbeslagna träfasader med tillhörande plank
knastrande grus på osopad kullersten

klampar lite extra för hemtrevnadens skull

grillpartyn och jalusier med nervöst tvinnade snören

när det finns rågummisulor och volanger till insynsskydd

så klart jag inte hör hemma här
inte heller där tankarna är och kanske är det en lättnad att de ljuden inte blev

i morgon lämnar jag
äntligen

och kartonger börjar åter bli en vana mer än kullersten och igenväxta luggar och jag är glad
så glad

att aldrig frågan kom

vem kan förklara kärleken mellan kullerstenarna stampade i århundraden mellan träväggar när man med barrsmak kvar mellan tänderna inte ens kan förklara varför månar måste upplevas till korpsång

och inte pratas om i sms

så klart man inte hör hemma
när det är hemma

man hör bäst