I ett litet kapell
efter söndagsmässan satt en tant så säll
och kände friden i denna atmosfär
hon hade glömt tid och rum, att hon då var just där

hon tänkte på de år som gått
på alla gåvor som hon fått
och knäppte sina händer i tacksamhet
och kände en inre salighet

just i detta bönehus
föll blicken på de nedbrunna minnesljus
som var kvar efter dagens andakt
hon tittade sig omkring, och beundrade kyrkan i all sin prakt

så smyckat men ändå enkelt till Den stores ära
men just i den stunden kom tankarna, som var så tunga att bära
hon minns sin älskade make, som gick bort för många år
och i saknad rann nerför kinden en ensam tår

vilken lycka hon upplevt med sin man
innan han från henne helt försvann
för ett litet ögonblick kände hon hans närhet
och det räckte för att känna en stor tacksamhet

så många år hade de levt tillsammans innan han dog
hon minns de goda stunder, hon log
varför fick hon inte följa med när han gick
men hon visste att han väntade på andra sidan, just i detta ögonblick

hon tänkte på barnen, och barnbarnen som inte hört av sig på så lång tid
och kände i sitt hjärta en stor ofrid
för de hälsade aldrig på, eller ringde, utan hon fick några julkort varje år
nu rann nerför kinden ytterligare en tår

i ledsamhet så reste hon sig och tog på sig sina ytterkläder
och gick ut genom porten, det var en aning mulet väder
hon tog sin rollator och färden gick mot hennes gamla bostad
där liv och rörelse, lycka och kärlek hade präglat hemmet, men just nu kändes hon inte det minsta glad

så många tankar for genom hennes huvud, ännu en vecka skulle förflyta i övergivenhet
innan nästa söndag, en hel vecka i ensamhet
hon var helt allena och kände sådan smärta
för i den gamla damens bröst, i saknad, slog ändå som alltid förut ett varmt men övergivet modershjärta



© Ted Örnberg 2010