Jag får inte glömma vems liv det är jag lever.
Vem det är jag andas åt.
Vem det är jag skyddar.
Vem det är jag ska få att gå framåt.

Det är så lätt att ge andra
huvudrollen i ens eget liv.
Så lätt att låta de ta makten,
och kalla det för tidsfördriv.

Det finns inga vägar utstakade för mig,
hur mycket jag än vill tro det ibland.
och om jag ramlar flera gånger så handlar det om otur,
inte om samband.

Det finns de som lever utefter andras regler.
Går i andras fotspår med rädsla att annars trampa snett.
De som inte förstår att det handlar om att göra egna fel,
och inte om att hitta ett fungerande förhållningssätt.

Man ska inte förhålla sitt liv till andra.
Jag vill aldrig bli en av dem.
Jag är faktiskt hellre fylld av mina egna felsteg,
än halvtom.