Min retorik måste vara magisk
men samtidigt tragisk
för när jag träffar en person och vi talar med varandra
så går det jag säger in i det ena örat på vederbörande och ut genom det andra

så fort att orden inte hinner urskiljas av vederbörande
trots att han eller hon inte har något problem med sitt hörande
så tittar nämnda person på mig och nickar förstående
och börjar prata om något annat, exempelvis sitt eget mående

eller om vädret, hur det varit tre dagar på raken
och där står jag, och förstår att de inte är någon vits att upprepa den egentliga saken
som jag försökte framföra i nämnda konversation
och varje gång är det likadant, i varje provad kommunikation

blir det inte korsdrag i örongångarna på nämnda personer, när orden jag säger passerar
när välvda ögons blickar oförstående ser ut som de ignorerar
ömsesidiga samtal som inte blir till vanlig dialog utan riktade åt ett håll, med en replik som hos motparten verkar sitta kvar
så inte underligt att man snart börjar prata med sig själv, då får man åtminstone svar


© Ted Örnberg 2013-02-07