bokryggen hade spruckit
& alla ord den skulle hålla om hade fallit genom den
spritts för vinden & fastnat i hennes hår,
vävt färgglada drömmar vid hennes vänstra
öra & kittlat hennes läppar då du i sömnen strukit hennes axel

när morgonen bredde ut sig över dina ögonlock
& slickade din panna halvt i drömmen var hon redan vaken
hade redan gått ut för att sträcka sina händer mot solen

du trodde på en enda verklighet
men det var aldrig så enkelt
passade aldrig riktigt ihop
& du vaknade varje morgon för att söka efter den enda pusselbit
som skulle göra den hel
& hon var redan på väg bort

hon är skatan som smälter betongen med sina bara händer & hon kliver genom muren
& du vaknar
& på håll ser hon ut som en hind som flytt över ängen,
på håll ser det ut som om hon flämtar efter något annat än luft
där i skogsbrynet, hur det sträcker sig mot henne
du skulle följa henne vart hon än gick härnäst, med blicken
& du är tvungen att låta henne passera
obemärkt
genom din grind & i tiden
hennes bara fötter river upp i din gräsmatta ska krokusar alltid blomma
när hon går förbi