Svart värld
omkring min härd.
Snart är jag ett
med mörkret.

Man är en ytterst liten del
av ett jättelikt system -
och minimal är den bit
som utgör ens korta liv.

Vet ej om jag vill
finnas till
i evighet -
- om jag får det.

Det beror ju på -
vad slags liv man får.
Men då jag ändå lever detta,-
vill jag nog få fortsätta.

Så med mörkret framför,
då man somnar - eller dör,
tror man gärna på
att allt skall vidare gå.

Och, när man trott allt är förbi -
känner själen åter liv.
-Säj, är det så; -Skall vi evigt vandra?
-Dag och natt följer på varandra!