Jag är 44 år.
Jag är inte säker på
att jag vill bli stor.
Jag vill inte dö
med alla bilder innebrända.

Jag målade ett träd med oljepastell:
stammen azurblå scharlakansröd rapsgul
hundra löv med bladnerverna synliga
knähögt svajande gräs, hög himmel.

Vuxen utan vingar kom, sade:
”Träd? Två lodräta streck
måla brunt mellan linjerna
rita boll ovanpå fyll i grönt.
Gräs: grönt i nederkanten,
himmel allt annat. Och blått.”

Den dagen blev ansikten cirklar
med uppochnedvänd sjua till näsa
och blekrosa. Fåglar är små utplattade m. 

Vuxen utan vingar lade locket på:
”Det finns ett rätt och fel här i världen –
det finns bara ett träd:
två-streck-brunt-boll-ovanpå-grön”.

Jag blev tvungen att blunda
för att inte se att det fanns
många olika träd. Världen blev liten,
platt och full av rädslor. 

Jag lärde mig av Vuxen utan vingar:
”Vissa är begåvade och andra inte.”
Jag började stå i vägen
för mig själv. Trampade.
Jag vek ihop vingarna
gömde glömde. 

En dag såg jag mitt träd!
Det jag målade innan locket låg på
och jag flög igen och som jag flög.
Jag plockade ner prestationsribban,
började spela tennis utan nät.

Jag är inte säker på
att jag vill bli stor.
Jag vill definitivt inte dö
med alla bilder innebrända.