hon trodde
att om hon skrattade och log
utan självbehärskning och sparsamhet
skulle ljuset lämna hennes kropp
att det lilla som fanns kvar
skulle gå förlorat och försvinna för evigt
i stället höll hon det inom sej
log lite då och då
som för att inte slösa på
glädjen

hon visste inte
att lycka är en cirkel
och inte en rak linje
som har en ände och ett slut
utan ett evigt kretslopp
som växer sej större och större
för varje gång det sväljer sin egen svans

men det spelade ingen roll
vad någon sa till henne
och för varje gång någon
föreslog och insisterade på
att hon skulle le oftare
blev hennes ansikte
stelare och stelare
likt en arbetsskadad pokerspelare
som sett för många döda hajögon
upplysta av skärselden från
brinnande smutsiga pengar
över blodbestänkta teflonbeklädda gröna bord

hon bara fortsatte
som vanligt
log lite grann
då och då
vårdade sina resurser
strategiskt och eftertänksamt
med ekonomiska stramande leenden
hållna i osynliga koppel
noggrant kalkylerade
och mätta i millimetermått
likt en missförstådd och
övergiven Mona Lisa
moltyst skriande och inlåst
bakom ett tjockt skottsäkert skyddsglas
i Musée du Louvre