Hon ville dra av alla de där svåra åren
träda fram som den de aldrig hade mött
en glödande meteor från den planet
hon aldrig kunnat berätta om

med ansiktet vänt mot fönstret
drog hon av de oförståendets remsor
andra lämnat kvar i hennes tunna hud

fjärilar föds ju inom puppors skal
tänkte hon fundersamt
och drog åter av en flortunn remsa

tystnad bara tystnad bara stört av
det skrapande lätet när huden släppte
en själens ytliga reva men för henne
en svidande akt av renande försoning

allt pulserade i rummet och tonen klar
satt kvar i den snirklade högen
av det hon en gång var

tårat regn mot utsidans kalla glas
den varma inre speglande hennes
ömmande blottlagda yta

äntligen framme och avskalat ren
som den hon egentligen var

                              @