Han står med ena benet mitt i sitt nya liv
för han är trött på tjatet och meningslösa kiv.
Han visar upp en vacker men uttryckslös fasad
och mellan oss jag anar en iskall barrikad.

Han ser på mig och säger: "Jag sänder min adress 
till dig om några dagar." Och startar den process
som klavbinder mitt sinne med vassa törnesnår.
Vad fan var det som hände? Vad finns jag ej förstår?

Jag sitter mitt på golvet i vårt så tomma rum.
Är allting nu förlorat blott för att jag var dum?
Jag ropar efter honom "tro inte att jag gråter"
men hoppas för mig själv att han snart ska komma åter.