Bara att skriva ordet
känns för stort
och att uttala det
är för svårt

Och mitt huvud
slog för hårt i golvet
den kvällen
och ditt skratt
ekade i mina öron
alltför länge

Vår vänskap
blev söndertrasad
den kvällen,
precis som mitt linne

Och mitt förstånd
försvann
den kvällen,
precis som min trygghet

Det är svårt
att berätta om smärtan
då du trängde in i mig

(och jag tror att det är
för att det fortfarande
gör ont)

Jag försökte tänka bort dig
då du låg för tung ovanpå mig,
precis som jag efteråt
försökte tänka bort
våldtäkten
som låg minst lika tungt
över mina andetag

Men att knipa ihop ögonen
fick inte de alltför stora blåmärkena
att blekna
och inte heller
får det minnen att läka

Hur kunde du säga
att du skulle skydda mig mot världen
som redan gjort mig
alltför illa
och sedan
vända den upp och ner,
låta mig falla
och sedan kasta dig över min kropp
alltför hungrig?

Hur kunde du ens
låta frågan upprepas
gång på gång
i mig,

varför?






...