Till havs, kommer att
dö till havs.
Kan se det.
Vet det
men vet
ingen sorg
över vad
nödvändigt.

Finns ingen sorg över solen.
Vinden gör det den gör,
vinden blåser.
Solen gör det den gör,
solen lyser.

Skulle jag sörja döden
skulle jag sörja livet
och det är något
annat jag sörjer,
i dimmorna
av allt
som inte var.

Jag skriver om döden
men älskar livet
så där starkt
som de som har
fått välja gör.

Jag kommer att
dö till havs
men det finns
en frid
i att veta att
jag kommer att klara varje
storm, att jag kommer klara
alla stormar.
Alla utom
endast
en.

Jag är en sjöman, en kapten.
Det finns inte mycket
som skrämmer mig.
Men mitt hav är större och argare,
och som alla hav,
oberäkneligt.
Så en dag
kommer vindens
vinande vrål
och outtömliga
kraft
att ha böjt min rygg,
krossat mitt skepp.

Jag är en sjöman, en kapten.
Ingen mening i att sörja vinden,
som sorg över sol.

Vinden gör det den gör,
vinden blåser.
Solen gör det den gör,
solen lyser.
En kapten gör det den gör,
som följer med
sitt skepp
ner i
sandens sömn.

Följer med som sista
mänska ombord.
Följer med
efter att ha gjort allt som går
för besättning och passagerare.
Efter att ha
trotsat
stormen och
stormens strid
så länge som gått.

Om en inte förr blir
galen av stormvindens skrikande
finns en frid.

Vinden gör det den gör,
vinden blåser.
Solen gör det den gör,
solen lyser.

Jag är en sjöman, en kapten.

Det finns en frid,
så länge jag gör allt
jag kan
tills det inte längre går,
så länge jag gör allt jag kan,
gör allt
allt jag kan tills det
inte längre går.







Ibland måste också en sjöman sörja vinden.