Jag vill inte behöva behövas. Eller behöva behöva låt mig hoppsaspringa, bara vara, inte behöva gud eftersom gud är där, jag vill inte känna mig behövd, jag vill känna mig älskad. Det är inte samma sak. Jag behöver alltet alltså behöver jag livet och min mänsklighet hindrar mig från frihet. Låt mig dansa in i en grotta och bli dragen i håret, tappa mina tänder och dö i barnsäng. Neandertalarnas grotta i Spanien, den sista utposten. Där vill jag vara. Låt mig slippa drivas av bekräftelse, det kan väl inte de gjort, velat bli sedda? De såg och de var. De ristade inte meddelanden för mig att se, deras benrester är nog. Som den där grottan i Andalusien, en katedral ovanför mitt huvud. Jag klättrade inte upp. Jag tog ett kort, för att lägga ut på Facebook, så alla skulle veta att jag varit där. Det var det viktigaste. Låt mig klättra upp, lägga mig svettig bland benrester och fågelägg, känna dammet från ravinen störa fridens lopp och ligga stilla hela livet och se klart hur de var. Jag såg dem!