Skeppet Skymningen
driver mot fjärran kust,
skall fara, igen,
över vatten av lust.

Styr kosan emot
nattens väntande hav.
Det är mörkt som sot, -
- men må ej bli min grav!

Jag tror jag är kär
i den stora blomma,
Universum är, -
för alla de fromma.

Vill, nu, fara till
morgondagens blå land.
Helst inte stå still -
med en sten i min hand.

Skulle jag slunga
den mot min värste fi -
och skadeglatt sjunga
närsom hen träffad blir?

Hör vredgade vrål:-
-Sakta i backarna!
Ni har tusen hål
i feta nackarna!

Kanske, den haltar -
min krassa retorik..
Svår att uppfatta?
Ja, men den är - unik!

Skeppet gungar på
rullande svallvågor,
i kvällningen å
jag har många frågor.

Som: Var är min man?
Nu, när han är borta?
Svara, den som kan!
Å kom ej till korta!

Världen, den är rund.
Finns det någon som helst
bevekelsegrund -
för å vilja va´ själv?

-Var börjar Livet?
Det är, väl, inte alls
överdrivet lätt
kunna förstå dess Vals!

Man längtar så till
sköna eskapader.
Och, såklart man vill
skriva många rader....