Skolministern, numera omdöpt till det lite flådigare namnet "Utbildningsminister",  hade gått och dragit med sin förkylning under hela semestern. Han var tät långt upp i bihålorna och huvudet värkte.

Nu satt han nere i riksdagens bänk och väntade på sin tur att få gå upp i talarstolen för att dra det ännu nyare förslaget till ny skollag. Det var så nytt att knappast någon visste något om innehållet. Men nu hade man åter igen kommit på en del saker som man klåfingrigt ännu inte hade kommit sig för att ändra sedan tidigare. Departementet och särskilt de pennfäktande tjänstemännen där var supernöjda. Herre gud, det kunde ju ha gått så illa att den inte fullt så nya skollagen, som snart skulle ha fyllt två år, bara hade fortsatt och fortsatt. Det hade säkert slutat med neddragningar på departementet, något som naturligtvis inte kunde komma ifråga. 

Utbildningsministern såg nöjd och förväntansfull ut. Det var ingen tvekan om att han stod bakom propositionen. Nu skulle det äntligen bli slut på tjafset, jönsandet och den där jävla vänsterskolan sossarna lämnat efter sig. Det skulle nu bli mera av Back to basic med lite tysk ordning, betyg och kvarsittning. Läxor som bara fan och prov flera gånger i veckan. Det vore väl jävulen om det inte skulle bli lite stil på ungarna. Den skolan hade han minsann mått bra av. När han själv stod på toppen av sin kunskapsnivå kunde han rabbla upp alla floder i hela Sovjetunionen som ett rinnande vatten och kunde räkna upp tyskans dativ- och ackusativprepositioner i effektiva ramsor, även om han sen inte var nåt vidare på att prata själva språket. En linjal över fingrarna eller ett tag om kalufsen på en liten skitmarodör hade väl ingen dött av heller. Här sprang de runt i skolan, vägde på stolar, hade jackor och mössor på sig inomhus, knivar och batonger i fickorna och gav lärarna stryk, nä fy fan! En uppstramning rakt över var vad som behövdes om Sverige åter skulle kunna inta en tätplats inom teknik och forskning. En nagel i ögat var även att finnarna av alla, hade lyckats få pli på ungjävlarna och nu låg i topp när det gällde kvalitet på utbildning. Sverige hade ramlat ner på en föga hedrande 18-e plats i Europaligan.

Talmannen, han den där skitrika tråkmoderaten med "jag-är-intellektuell-brillor på näsan dunkade klubban i bordet och påannonserade utbildningsministerns anförande.  
Applåderna ville inte ta slut. Partikamraterna hyllade honom som en hjälte och han lyfte händerna över huvudet i en segergest redan medan han äntrade podiet. För att markera att det nu skulle bli friska tag i kammaren knäppte han upp mittknappen i kavajen, en tydligare signal kunde partifolket och allianskamrater i salen knappast få om att det här talet skulle leda till ett definitivt beslut om att införa den ännu nyare skollagen i Sveriges arma land. 

Papperna låg ordnade framför honom och han skulle just inleda med en listigt uttänkt retorisk fråga. Frågan var "Är vi nöjda med att finnarna är bäst i Europa på utbildning medan vi ligger på 18:e plats?" Vem skulle svara "ja" på den frågan?
Han hann bara säga "Är vi nöjda...". Plötsligt hände någonting. Han kände det komma som en kliande rörelse inne i näsan. Han försökte hålla emot, men visste att det var lönlöst. Nysningen tog fart, fortplantade sig genom kroppen och han drog automatiskt andan för att ge den utlopp. Instinktivt lade han handen över mikrofonen istället för att täcka ansiktet. Ljudet var ändå öronbedövande och hans ögon tårades av ansträngningen. Det var en fullständigt formidabel extraordinär nysning han levererade. Framför honom på det översta pappret låg en groteskt osannolikt stor och grön snorklump, med två sega och dallrande tentakler som  hängde ihop med hans näsborrar. Han kände paniken växa och försökte med ett raskt tag om näsan få ut det sega snoret och stryka av den stora klumpen från pappret. Han föste den sega bollen åt sidan och torkade av handen mot podiets vänstra innersida. Sen tittade han ut mot publiken, log något ansträngt och fäste blicken mot föreläsningsanteckningarna.

Han såg det första ordet, två långa staplar, tre låga runda och en krumelutt på slutet. Han fick inte ihop nånting. Hur han än försökte begripa orden flöt de bara ihop över pappret, bildade ingen mening eller innehåll alls. Han kände sig yr, högg tag i podiet med båda händerna och kände plötsligt hur varje ljud i salen blev kristallhårt och påträngande.

Han sneglade mot snorbollen och började ana sammanhanget. Det troligaste var att han hade snutit ut både grundskolan och gymnasiet vid genomförandet av den grandiosa nysningen. Han hade blivit analfabet på ett ögonblick. Det djupgröna i ena kanten var säkert kvällskurserna han gått för att läsa extra i matte och tyska. Insikten slog honom som en blixt och han kände sig plötsligt alldeles knäsvag av rädsla inför framtiden.

Att få genomlida  "Den nya skolan".

                                      @