Han vill inte mer. Han har sagt nej till deras gemensamma framtid. Hans ord och leenden som betydde allt innan betyder ingenting längre. Han försöker trösta men det slutar med en nedsvärtad skjorta. Hennes mascara gör sitt eget jobb. Han sitter på pallen i köket. Hon lutar sig mot honom, ensam i sin förtvivlan för hon kan inte greppa hans. Hon borrar in ansiktet mot hans hals. Drar in den ljuva doften av hans manlighet i sin näsa. Den sprider sig genom hennes kropp. Konstiga tankar föds inom henne. Hon vill ha honom, även om det är för den allra sista gången. Hon vill.

Det säger hon till honom då anisktet ligger kloss mot hans hals. Hon nästan viskar fram sin önskan. Han blir förvånad, hon ser hans ögon vidga sig. Det var inget han väntat sig. Frågan kommer tyst och stilla, är du säker? Hon svarar med ett grumligt och tjockt ja. Tar honom i sin hand och leder in honom i sitt sovrum. Leder honom till sängen de så ofta tumlat runt i då, när livet var enklare, när det var de båda det handlade om.

Stunden var bitterljuv. Hon grät hela tiden men han märkte inget, eller så ville han inte kännas vid hennes tårar. Hon smekte, bet, kysste, rev och slet i honom. Fick honom att tränga långt in i henne, för att hon ville bli ett med honom en sista gång. En sista gång rumlade de runt, ägde varandra på ett nästan grymt sätt, så som de nästan aldrig tidigare gjort. Å hennes tårar de trillade ner för kinderna som nu blänkte av svett, lust och behov.

Han klev ur sängen, klädde sig och sen gick han ut ur dörren för att aldrig mer komma åter. Hon dignade av tyngden, smärtan som rullade runt i hennes kropp. Smärtan över att bli bortvald, inte duga längre, slängd på sophögen som vilken trasa som helst. Gråten överväldigade henne. Den tog aldrig slut. Tår efter tår trillade, hon grät som om hjärtat skulle brista. Hon grät över förlusten...av honom.

Hon drar efter andan där hon ligger i gräset. Ögonen som då bräddades av tårar är torra. Hon har gråtit färdigt. Inga fler tårar ska fällas för hans skull. Hon suckar. Känner hur bröstkorgen höjer och sänker sig när hon andas. Hon minns vidare....

Sonen kommer hem efter skolan. Hon har lovat att de ska cykla in till staden och köpa skor till honom. Hon biter sig hårt i läppen som en påminnelse att hon inte ska känna, inte gråta inför barnet. De cyklar in till staden och tittar på skor. Han provar, funderar länge vilka par han tycker om. Hon andas hårt, försöker tränga undan sorgen som spelar inom henne. Hon trycker undan alla känslor, all förtvivlan. Lyckas till och med le mot det älskade barnet. Ser lyckan i hans ögon då hon köper två par skor till honom. Hon säger hej då när han går vidare till sin pappa. Då spränger tårarna fram. Hon gråter tyst. Han tittar på henne och frågar om hon är ledsen. Nej säger hon, jag har så svårt att ta farväl även om jag vet att vi ses om en vecka. Jag älskar dig så mycket. Han kramar om henne hårt och så går han i väg med påsen som innehåller hans nya skor. Hon ser hans rygg försvinna i vimlet av människor.

Sen går hon till närmsta affär och handlar. Hon styr cykeln uppför backen innan hon sätter sig på den för att cykla hem. Tårarna som hon hållit inom sig väller fram. Hon gråter förtvivlat mitt bland alla människor som promenerar runt omkring henne. Hon snyftar och hulkar. Hjärtat håller på att brista av outsäglig sorg och hon orkar inte bry sig om de som möjligen ser henne. Hon kan inte hålla tillbaka. Cykelturen hem blir svår eftersom hon knappt ser cykelbanan. Ögonen är disiga av alla tårar. Blicken skymd. Hjärtat slår hårt i hennes kropp. Förlusten av honom stirrar henne rakt i ögonen. När hon kisar mellan alla tårar ser hon nyanser av blått. Hela världen ser annorlunda ut. Hon känner inte igen sig. Vet knappt vart hon är.Hem kommer hon till slut och väl inne faller hon ihop på köksgolvet och låter smärtan rida hennes kropp, hennes sinne. Hon kryper ihop i fosterställning där på golvet. Hon kvider, hulkar, vill skrika ur sig alla smärta men ingen ser hennes tårar, ingen ser hennes plåga. Hon är ensam.

Sucken som växer ur hennes strupe är tung. Hon blundar hårt, vill inte minnas smärtan när hon låg på golvet i sitt kök, då när livet tog slut. Hon öppnar ögonen och tittar upp i en klarblå himmel. Molnen, det vita vaddiga har dragit vidare. Solljuset är skarpt, nästan smärtsamt för hennes ögon. Hon blundar igen.

Hon är tio år. Hennes föräldrar ligger i skilsmässa. Inom henne är det bara kaos, ett inferno av tankar, sorg och smärta. Hon visar inget utåt. Det får hon inte. Hennes mamma vill att de ska cykla till en närbelägen by där hon har sett ut ett hus. En kväll gör dom cykelturen dit. Ser på huset som hennes mamma funderar på att köpa. Det är blått. Hennes mamma är ivrig, tycker att huset är förtjusande gulligt. Flickan rynkar på näsan. Hon vill inte flytta. Hon vill att allt ska vara som tidigare när de var en hel familj.

Året efter så flyttar de. Inte till de blå huset utan till ett grått. Det ligger på en helt ny plats. Hon måste byta skola. Rädslan hon känner inom sig går inte att mätas. Allt är konstigt och främmande. Hon känner inte till vägarna där hon nu ska bo. Hon känner inte en endaste människa där. Hon är så ledsen inom sig. Gråten är ständigt närvarande men det rinner inga tårar. Hon kan inte visa vad hon känner för mamma är så glad och nöjd över det lilla huset hon köpt. De installerar sig, flickan och hennes två bröder och så mamman. Hon som är så nöjd över hur allt utvecklat sig. Flickan hon drömmer om sin pappa, de ses nästan aldrig längre. Saknar han henne någonsin undrar hon?

Kvinnan som ligger i gräset känner hur gråten stockar sig i halsen. Tårarna rinner stilla nerför hennes kinder, Hon vill inte gråta. Hon har gråtit så ofta men det går inte att hejda känslostormen som rungar inom henne. Hon torkar ilsket bort tårarna med handflatan. Hon känner hur mascaran svider i ögonen. Hon har gråtit tillräckligt. Nog. Snyftningen som väller upp ur hennes strupe är hjärtskärande. Hon blundar hårt.

Hon är 16 år och sitter i en slänt med hela glada gänget. De skrålar och sjunger och har trevligt. Bredvid henne sitter pojken som vunnit hennes hjärta. De har sällskapat några månader. Han är precis som hon en trummis. Alla vännerna spelar i olika rock och popgrupper. De träffas ofta och har roligt tillsammans. Just den här majkvällen är nästan magisk. Vädret ljummet skönt, solen som ligger lågt men sveper in dem i värmen. De sjunger Tomas Ledin. Pojken naglar fast hennes blick när han sjunger orden " I natt är du min, i natt är jag din". Hon känner ett eldklot växa inom sig. Hennes ögon skjuter ut blixtar av eld mot honom. Hon kan inte släppa hans blick. I den ser hon hela hans unga längtan. En varm, nyfiken kärlek. Hon känner sig lugn, trygg i förvisningen att han inte kommer att göra henne illa. Han har så varma, omtänksamma ögon. Han är hennes. Hon är hans. En nyfunnen, spirande lycka. Nyförälskade. Tillsammans.

Morgonen efter vaknar hon till och ser honom ligga och titta på henne. Han stryker henne över kinden. Kysser hennes mun mjukt, stillsamt. Nu när nattens trevande passionsutbrott har stillat sig finns det tid för försiktighet. Längtan läser hon i hans ögon. Själv känner hon sig öm, lite mörbultad. Hon var inte längre oskuld. Hon ler mot honom. I det leendet rymmer hela hennes unga förälskelse till honom. Hon är kär. Hon har funnit sin famn. Hans ögon är blå.

Kvinnan lägger sig lättjefullt till rätta i gräset. Snyftningarna har upphört. Tårarna slutat rinna. Hon ler för sig själv över minnet. Hans ögon var blå. Minnet får hennes själ att slappna av. Det finns ingen stress i hennes tankebanor just nu. Bara glädje. Sucken är behaglig. Inom henne ser hon en ny sekvens.

Text och bild tillhör Millan 1