I brustet vatten döptes ensamheten.
För att de saknade soldaternas öde skulle erinras
i de stoltas salar.

Och för att ge oss modet att segla vidare
över djupens kompakta gravar
som behåller alla sänkta skepp.

Min bräckliga farkost!
Krum, värkande och outhärdligt levande.
Ja, en glad prick minsann!?

Eller som avundsjukan sa åt heligheten:
-Var får han allt ifrån?
Som om det inte redan var känt.

Ett liv i törnen och svek.