Den här dikten börjar innan våren börjar
Den börjar i vad som känns som en stulen årstid
Och det skulle kunna vara höst
Färgerna som råder i denna stund vill få oss att tro att naturen är på väg att somna och inte vakna upp till pånyttfött liv
Men människorna som vandrar detta landskap har ingen sommars värme i ryggen där de går
Inget solsken dröjer i deras blodomlopp

Men mina pulserande vener spritter lite extra vid tanken, som om de inte finner kylan förhatlig och ångestfylld utan snarare liksom adrenalint vibrerar som i igenkänning för
Det är inte ens en överdrift att säga att jag kommer att sakna dessa svinkalla och dovt mörka midvinternätter
När jag hanterade alla känslostormar genom att krypa ihop i fosterställning under tunga filtar och la din ord som glaskulor på varandra i min luftstrupe tills jag somnade av syrebrist
Och jag låg alldeles stilla medan frosten kröp närmare och nöp i mina pjamasbyxor, så att rimfrosten dansande föll över mina tår när jag väl steg upp

För det som vilar i mig kan inte brista om jag låter det förfrysa först
Det kan inte läcka ur min bröstkorg och fylla mitt blodomlopp med bultande förlust
Tårarna kan få bli lika trögflytande som luften blir tung att andas i för många minusgrader och då behöver jag inte kapitulera för dem, inte gå vilse i deras fotspår

Och mina röda ögon smälter in i influensans tunnelbanesystem och blicken lutar sig mot betongväggar där fukten rinner som kalla kårar.
För om jag ser människor i ögonen så märker jag att blickar som vaket glöder de kan räknas på nästan inga händer alls, som om alla blickar fått en hinna av is över sig, eller är det bara det att du släppt min blick så många gånger att jag glömt hur man vågar vara kvar i en ögonkontakt som inte är ett vapen i en avrustad konflikt?

Så jag fyller vägen från dig med suckar, suckar som förvandlas till andetag av lättnad när jag går tillbaka till dig igen och kan plocka upp dem där de ligger osynliga och svagt darrande.

Vilande under träden på denna plats på jorden där ingen bor men dit alla är på väg men ovanför alla er som slumrar längre ner än frosten når, under stenarna vars siffror och bokstäver blivit till tidens vittnesmål om levt liv och om den sista betalda skulden och bredvid dem finns vittnena om saknaden, minnena och spåren efter de som fick betala en ännu större skuld

Mellan blomsterkransar, fladdrande ljussken och en och en annan väderbiten nallebjörn syns för många stigar av för många trampande fötter på för många promenader med ouppfyllda löften om en stund av uppehåll i en längtan efter det som för alltid förlorats, efter en smekning på kinden, efter ett eko av en röst, men kanske mest efter en omfamning och en stilla försäkran om att det är just när det känns som vi är ljusår ifrån varandra, att det är ljust då vi är som närmast, oskljbara i just det att vi existerar i en och samma person, nämligen den som lever vidare

Och även om våren kanske inte kommer hit först så är det här som kylan tappar taget först, här under denna stora, stora himmel
Och ni ständigt sovandes skara ni skänker oss våren tillbaka
Ni skänker oss till och med sommaren
En gåva som ska smälta den is vi lagt över våra hjärtan för att döva saknaden så att vi kan känna igen
Och vi ska springa över sommarängar och kasta oss i havet tills hela jorden vibrerar unde oss och ni känner det och våran glädje skaka om era benknotor

För ni vill höra trampet av våra fötter
För ni vill att livet fortgår och ni vill att vi lever det
För ni vill att vi i ordets sanna bemärkelse överlever er